When I step in to my shoes, make a lady wanna go crazy...
Kan ju börja med att bräka ur mig ett fett GRATTIS till lillebror som nu har uppnått den meningslösa åldern 19. Ett år kvar av tonårslivet, sen börjar ångesten komma krypandes. Men njut så länge det varar Liniponken, ett år till innan du kan sluta förpesta andras tillvaro gällande införskaffandet av alkoholhaltigare drycker än den ljuva lättölen. Höhö.
Nå annars då? Tackar som frågar, har slutat jobba för den här sommaren. Amen. Försöker ta igen förlorad sömn, vilket innebär att jag glatt sover bort en nio-tio timmar av dygnet. Lyckas rätt bra med det också, snart är jag en ny människa... På tal om "ny människa", "nytt liv" osv... Jag jobbar ju på det här med att komma i form inför den där jäkla Tjejmilen. Lyckas jag? Nejnej. Det enda jag har åstadkommit är ett par trasiga joggingskor. De trasiga skorna har idag kostat mig 1400 spänn på Intersport, och ett nytt par har nästlat sig in i mitt liv. Ett par svarta raringar, endast årets upplaga av den skon som jag har trashat. Billigt och bra... Eeehehe. Gud förbannat.
Dagens andra roliga happening i det folktomma Kiruna var att en självmordsbenägen skyltdocka tippade rakt i huvudet på mig, med lite hjälp av en anställd på JC. Som Ida sa "Trä mot trä", ingen större skada skedd, förutom att dockan tappade några delar och jag är en bula rikare. Nu kan jag ju strycka det här med att få en fullskalig mansdocka i skallen från min to-do list.
Vafan... Ska pilla lite navelludd framför TVn, äta lite tårta... SOVA!
"För varje steg vi tar..."
Dag två, the big day, Kebnekaise hägrade i fjärran och vi var sjuuukt taggade. Upp kom vi, efter att ha knatat upp och nerför så jävla många andra fjäll och klöst oss fast på branta klippor. Totalt 13,5 timmars vandring den dagen. Sista timmarna ner mot fjällstationen spenderades med att tänka på döden och upprepa mantrat "För varje steg vi tar så kommer vi ett steg närmare målet, för varje steg vi tar så kommer vi ett steg närmare, för varje steg vi tar..." Nu i efterhand kan jag säga att det var grymt värt att vandra/klättra/klösa sig upp dit till sydtoppen och parkera sitt arsle på Sveriges högsta fjälltopp för några minuter.
Kan passa på att säga ett "Vi hade ju tur med vädret", dagen därpå låg toppen insvept i moln och vi jublade av lycka, fatta underbart att få vandra hem utan solen som brände i nacken. Svetten var nästan obefintlig, kan dock inte säga detsamma om sporttejpen... I love sporttejp. Tejp på höftbenen, tår, fötter, ett knä... Puss på den.
Avslutar med en dödligt charmig bild på oss då allt vandrande var finito, svettiga och illaluktande i snyggkläderna, skelögda av trötthet och fulla med skavsår ^^
Fjällilainen, here we come!
"Långledig" från Solbacken, hela tre dagar att göra precis vad jag vill med. Och vad gör man? Jo, pallrar sig upp mot Kebnekaise för att se sig omkring. Det ska tältas, lagas mat på spritkök och vandras. Två, om inte tre, års väntande med dåliga ursäkter är numera förbi. Kattis och jag har dragit fingrarna ur röven och ryggsäckarna är packade (nåja) och imorn far vi. Papps är i sitt esse som oroligt päron här hemma:
- "Emma... Nu tar ni det försiktigt där ute. Ramla inte."
- "Nejdå. Vad tror du om oss? Händer det nått så ringer vi väl 112. Herregud."
- "Men Emma, ramla inte i bäckarna nu bara."
- "Eeeh, ska försöka att låta bli. Lovar."
- "Allvarligt talat nu Emma, håll er på vandringsleden. Och så tältar ni inte på våtmarker... Du tar väl med tvättmedel?"
Tvättmedel? Nä, faktiskt inte. Förlåt pappa.
Annars så är jag pepp som fan på det här. Vi och naturen, fjällen, bäckar, glaciärer och annat exotiskt. Se bara så lyckliga vi såg ut att vara förra gången vi var ute på fjälltur ^^ Magsjuka är dödligt charmigt.
När solen sjunker i eden
Hum hum från Humlegården
Det är så det är mellan blad och gräs
Hum hum från Humlegården
i skuggan under ett träd"