notfromBrighton

Nej, jag såg inte delfinalen till Eurovision Song Contest igår, utan jag satt på skolan och bråkade med deras datorer. I hate powerpoint... Men det är inte saken jag försöker förmedla här. Nejnej. I vilket fall som helst, jag såg inte på tv, men jag läste imorse. Sverige är ute redan innan finalen har börjat. Varför jag hatar schlager? Det går aldrig bra för Sverige! Jag tänder till och blir något sjukt stolt över Sverige och tar nederlag som en personlig förolämpning, detsamma gäller sport. Lite pinsamt nu då jag tänker på det... Nå sak samma! Grejen är den att Sverige brukar skicka pinsamt dåliga låtar till alla musiksammanhang, man blir ju inte förvånad över att vi faktiskt kommer bland de sista. I år kan jag säga att jag lyssnar på låten för att den är bra. Anna Bergendahl är bra. Hon är precis lagom hes, och hon lyckas beröra min något avdomnade balladsida. Och alla som klagar på att fel låt vann, rösta själv då för i helvete, annars kan man "lida i tysthet". Så. Årets reflektion över schlagern är avklarad. Ska diska och sen möta upp Sanna för en sväng på stan. Ikväll blir det en kall öl med fötterna i högläge på soffbordet (Sannas soffbord tror jag t.o.m).

Fårhagen vid Bräntberget. Sötaste, glupskaste, finaste... Herregud. Jag behöver få umgås med fler djur. Tur att det är sommar snart. Det är fint att man kan klappa andras hundar pälslösa.

Så var det dags för ett inlägg i en lite mer positiv anda... Inga djupa funderingar idag inte, nejnej. Är just hemkommen från regementet. Årets första (förhoppningsvis blir det inte det enda) lopp är avklarat. Blodomloppets halvmil sprangs med förvånansvärt fräscha ben. Tre timmar på en spinningcykel kan tydligen inte ta död på dem riktigt så bra som jag trodde. En usel tid blev det i vilket fall som helst, tvärstopp vid en bro då hela startgruppen skulle över samtidigt. Sådant trams suger. Men tiden är inte allt! Det kändes bra, riktigt bra. Ska trycka kvällis och sedan ladda om för morgondagen, ännu mera examensarbete väntar. Förhoppningsvis även svar från Tyskland.

Ibland känns det fint att få fundera, att få vara för sig själv en stund. Men det finns väl något av en gräns för allting. Jag vet att jag mår bra av att få umgås med folk, att skratta och prata i fysisk närvaro av någon annan. Människan är väl något av ett flockdjur, kanske inte så konstigt med tanke på att vi i grund och botten är ett gäng hårlösa apor som går på två ben istället för fyra. Evolutionen har gett oss en större hjärnvolym, lite modifikationer på skelett och leder... Gör det oss överlägsna alla andra djur? Vi förstör planeten vi lever på, vi är egoistiska svin som inte tänker på kommande generationer, som inte bryr sig om vad som händer i andra länder så länge vi själva har mat på bordet och färska snittblommor i affärerna. Ibland tvivlar jag starkt på mänsklighetens storhet. Om jag hellre vill vara en gädda i vassen? En sparv på en talgboll utanför en villa i Småland? En myra i Amazonas djungler? Nej, men ibland undrar jag hur det hade varit att flyga.

Vadan detta djupa dravel? Jag vet faktiskt inte. Känner mig lite hopplöst vilse i stunden tror jag. Utmattad och med en lätt vätskebrist. Det är för det första omänskligt med denna värmebölja, I love gröna träd och doften av sommarkvällar, men herregud... Dessa 27 grader i stekande sol är väl ändå att ta i? Nåväl, får dricka mer vatten, sitta i en frys och se glad ut. Har överlevt spinningpasset på tre timmar! Därav vätskebristen. Det var en upplevelse, en utmaning. Är trött som ett as, men nu vet jag att psyket (och kroppen) klarar av det. Det som inte dödar, det härdar! Ska duscha, sova och ta tag i livet imorn. Denna hårlösa apa ska skriva examensarbete!

Det här är lycka. Fyra veckor med misslyckade DNA-preppar med efterföljande skräpprodukter från PCRen, och nu jävlar... Nu går det nästan framåt. JAG HAR RÄTT BAND PÅ MIN GEL! Så nu står jag med en skalpell i näven och ett visir på skallen framför ett UV-bord och skär ut saker. Tack för mig. Forskning är inte så jäkla pjåkigt ändå. Bilden är egenhändigt fotad. Njut.