notfromBrighton

Så var man nere i Umeå... Som vanligt var jag pinsamt nostalgisk och tänkte på allt fint (nåja..) som finns i Kiruna, insåg att det nog förhoppningsvis är kvar om några månader då man dyker upp igen. Hann krama Malin och klappa på lus-Loke innan jag hoppade på tåget. Det började fint med att jag var totalt lost på den "nya tågstationen". Vadan alla dessa rulltrappor? Hittade en lika förvirrad blondin i hissen som jag slog följe med, vi konstaterade att det nya bygget var för modernt för oss.

Här sitter jag, på mina 19 jävla kvadratmetrar, med saker överallt. Har skrivit arga lappar och hängt upp i köket. Jäkla svin man bor med. Och gud förlåte mig, men varför fattar inte karlar att städa efter sig? Äh. Karlar var att ta i, snorungar till pojkspolingar är vad det är. Om jag någonsin får en son så ska ungjäveln lära sig hur man tar upp matrester ur vasken, att man inte välter matbordet eller slänger blomjord på golvet, att MAN SOPAR UPP EFTER SIG NÄR MAN TAPPAR MAT PÅ GOLVET... Jag är arg. Äcklad och arg. Mamma Honk ska ta tag i det här jäkla tramset, men först ska jag lyssna färdigt på Darin (i min ilska blir jag pinsam, förlåt) och borsta tänderna. Det är en dag imorgon också. En dag som ska ägnas åt att hämta cykeln på busstationen, inspektera utbudet av joggingskor och sällskapa i ljuvligt sällis. Gonatten.